Vinn finaste kepan. Garanterat nostalgifri.
Sommarens roligaste musikarrangemang måste bara vara Forever Young. Nu snackar vi om nostalgi i pastellglittrig 1980-talstappning. Alphaville spelar. Human League spelar. Joacob Hellman, som också spelar, kom till mitt liv via ett kassettband då jag var barnflicka i Sydkorea.
Och Reeperbahn… När jag var blyg knattereporter på Västernorrlands Allehanda tyckte jag att det var ett riktigt faaarligt band att intervjua. Nu spelar de på turnén, som har sitt nordligaste nedslag i Gävle. Hrmpf.
Helt spontant slänger jag ut en tävling. Nånstans här på smeder.nu.har jag skrivit om två band som delade den svenska ungdomsgenerationen i två läger under tidigt 1980-tal. Eller var det sent 1970-tal? I varje fall: vilket band tyckte jag var det bästa? Mejla det rätta svaret till mig och tävla om att vinna finaste kepan inför sommarens solstrålar. Tävlingen pågår till måndag 10 maj.
Heja heja!
4 kommentarer
Skriv en kommentar
Hur är det att vara barnflicka i Sydkorea (eller om du var au pair-flicka). Låter intrsssant ur ett samhällsperspektiv.
Klart det kan skilja mellan arbetsgivare, men jag tänker mig att man hamnar under väldigt strikta förhållanden, kan se framför mig hur flickan måste gå klädd i vit blus och svart kjol eller vit skjorta och svarta byxor, och niga för arbetsgivaren.
Därmed inte sagt att hon behandlas illa (så var det ju förr i Sverige för tjänsteflickor med), men ganska strängt.
Eller har de blivit modernare? (minns att jag såg ett TV-program för några år sedan om något asiatiskt land där det fortfarande var vanligt med sådan förhållanden för unga inneboende ”tjänsteflickor”, som det visst fortfarande kallades där)
Det var 21 år sedan jag var barnflicka i Sydkorea. Då grunnade jag inte speciellt mycket över samhällsperspektiv, utan hade fullt upp med att acklimatisera mig till en väldigt annorlunda kultur. Det var i en svensk familj, där mamman arbetade på ambassaden.
Som jag minns det var det väldigt skarpa linjer mellan västerlänningar och koreaner. USA hade kvar sin militärbas i Seoul, och det var inte populärt. Den kanske finns kvar fortfarande? Jag fick i varje fall ha en pin på jackan med den svenska flaggan så att inte någon korean trodde att jag kom från USA, till exempel.
Jag minns också att det var en del studentdemonstrationer. Då fick jag och pojken i familjen ha våta handdukar över ansiktet för att slippa de värsta besvären av tårgas då vi väntade på skolbussen.
En annan reflektion från den tiden var att jag var ledsen över att jag inte kunde prata koreanska. Det var inte många koreaner som kunde, eller ville, prata engelska så det blev svårt att lära känna någon. Men jag gjorde ett studiebesök på CBS (Corean Broadcasting System) och det var spännande!
OK, då förstår jag. Fast jag tänkte mer på det där jag skrev om klädsel och så? Fast om de var svenska kanske de inte var så hårda.
Vet du, just det minns jag inte. Lessen!